"CTHULHU TALES"

Boom! Studios släpper en 48 sidors färgserie av cosmisk skräck.

Här kan ni läsa a

Samt en a

Må han vila i frid

Älskade H.P Lovcraft, vår favorit bland författare avled idag för 69 år sedan. Han saknas av många men har givit mycke även efter sin död.

Men sörj inte, det är istället tid att minnas och fira hans minne. Så höj era glas mot Alderabrans lysande stjärna och tänk på hur han påverkat erat liv.

IÄ IÄ Lovcraft Ft'agn! Han är Providence...

King in Yellow

Along the shore the cloud waves break,
The twin suns sink behind the lake,
The shadows lengthen
In Carcosa

Strange is the night where black stars rise,
And strange moons circle through the skies,
But stranger still is
Lost Carcosa

Songs that the Hyades shall sing,
Where flap the tatters of the King,
Must die unheard in
Dim Carcosa.

Song of my soul, my voice is dead,
Die though, unsung, as tears unshed
Shall dry and die in
Lost Carcosa

Cassilda's Song in "The King in Yellow" Act 1, Scene 2.





FÖR FÖRSTA GÅNG PÅ SCEN!

CARCOSA

Ni är härmed inbjudna att se Talbot Estus uppsättning av "CARCOSA" eller " The Queen and the Stranger" på The Scala Theatre, Charlotte Street, London w. 1
Från 17e Oktober till och med 2a November, 1928

Dead of Night session tre (The Checkley Mausoleum)

Efter två misslyckade försök, dels at få tag på Insp Harrigan för att berätta om fyndet vid Checkleyhuset. Samt att komma in på M.U bibliotek efter stängningstid så återvände våra vänner till Riverside för att avrunda kvällen.
Bill kännde sig dålig och misstänkte kanske att det var fisksoppan som låg bakom, där av gjorde han en tidig kväll, och av Dr Bloom syndes inte ett spår, det var inte förens morgonen därpå som potieren informerade om att doktorn rulltat in sent om natten stinkande whiskey.
Så den dagen låg två av vännerna utslagna på sina hotellrumm.
De andra dvs Gil, Ibrahim och Harry (eller Harold som han egentligen heter) gav sig av tidigt för att försöka få en träff med den gode Harrigan på stationen. Det visade sig dock att något besynnerligt hade inträffat under natten på Christ Church Cemetary. En grav, nyligen jordsatt grävts upp och kistan vandaliserats. En nyhet som både kunde läsas om i tidningen, och något som reseptionisten på stationen informerade om, detta eftersom att Harrigan satts på fallet och nu befann sig vid brottsplatsen.

Något som slog alla när de väl kom fram var att kyrkogården i Arkham var betydligt större än vad de hade föreställt sig, men med närmare eftertanke så var det ju ändå just, kyrkogården i Arkham...

Efter en stunds vandrande bland gravstenar och mausoleum så hittade de tillslut Harrigan, han stod böjd över graven med ett bekymrat anlete, men så fort han fick syn på vilka som kom så sken han upp i sitt sedvanliga smil.
Dock var inte brottsplatsen någon vacker syn. Precis som tidningen skrivit så var graven uppgrävd, men inte nog med det. Harrigan förklarade även att någon eller något hade även tagit sig en mumsbit av den nyligen avlidne, han hade aldrig hört talas om dess like, och ingen annan för den delen.
Och när de berättade för Inspektören om fyndet och de hemliga rummet i huset tycktes han besvärad, inte konstigt med allt som pågick.
Genast gav han sig av mot huset och lämnade sina två patrulerande konstaplar att fortsätta undersökningen på kyrkogården. I förbifarten så nämde han dock att Checkleyfamiljens mausoleum låg i närheten, ifall dom skulle vara intreserade av att ta en titt, med tanke på deras undersökningar...

Mausoleumet var en gammal stenbyggnad omgärdad av en övervuxen rabatt i den östra delen av kyrkogården, alldeles i närheten av det lilla skogspartiet och den östra ytterstaketet.
Av en slump så lyckades Gil få syn på något som troligen inte hörde hemma på platsen. I rabatten runt byggnaden såg han spår av ett par små nakna fötter och när han undersökte mausoleumet närmare så såg han att hänglåset som förseglade dörren var uppbruten. Försiktigt så öppnade han dörren, där inne såg de fem kistor, tre småkistor och två stycken för vuxna, var av en av dessa låg halft öppen. Det var Jasons Checkleys kista, Gil riktade sin oljelykta för att få en bättre titt, där i låg Jason Checkleys livlösa kropp, men det var någonting som saknades, någon hade tagit Mr Checkleys högra hand...

En bit därifrån står en ensam man och betraktar sällskapet, i sin hand håller han något innlindat i ett tygstycke, han iaktar dom ett tag innan han väder sig om och försvinner in i staden.

Gill - Del 1

Riverside inn kanske inte är det dyraste hotellet i Arkham, men heller inte det billigaste. De askgrå gardinerna, den kanstötta komoden, garderobsdörren med det udda handtaget och ljudet från vattnet utanför ter sig ändå annorlunda för var gång man kommer tillbaka till rummet för att vila. Till och med fuktskadan i taket tycks ändra sin form; igår en majestätisk svan, inatt ett rusande lokomotiv och nu förminskat till vad som inte liknar något annat än en halvmåne eller en skära av något slag.

Besynnerligt...

Allt förändras och har förändrats den senaste tiden, efter det som skedde i våras. Det låter på mina ord som om det vore något som jag accepterat, men jag är samtidigt osäker på om det överhuvudtaget inträffade. Till skillnad från Harry och Ibb, anammar jag det. Incidenten hade bringat mig en annan syn på den världsbild som tidigare byggt på vår familjs kristna värderingar, "Gud sade..." och det andra ni vet. Det som följde sedan var skrivet i sten... Det bara var så. Fast inte nu längre. Och i efterhand skuggar dessa mörka tankar mitt sinne. Jag måste få berätta, men jag kan samtidigt inte. För hur skulle man någonsin kunna förstå vad jag sa?

Rädslan gick inte att beskriva. Då plötsligt vitt blir svart och verklighet blir ett obetydligt begrepp för att stilla dessa oroliga själar. Jag facineras av denna fruktansvärda känsla, som på något sätt väckt mig, min bror och Ibb. Harry blundar, men jag vet att han känner likadant. Är det jag eller han som är den naive?

Hotellets tunna väggar avslöjar dock Ibb's tydliga sömnsvårigheter. Han verkar fortfarande gå på den medicin som Dr Bloom skrev ut innan vi åkte. Igår hörde jag några svaga snyftningar och jag tycker verkligen synd om honom. Ibrahims sinne tycks fortfarande inte accepterat sitt öde. Och samtidigt vet jag inte om jag har det heller.

Ibrahim - del 1

Han ville inte se vad klockan var. Han hade återigen väckts av drömmar. Nattlampan hade brunnit ut och han vågade inte tända ett nytt ljus, för vad skulle han då finna i rummet?

Ibrahim kände sig ovanligt spänd. Gil hade återigen frestat på Ib's tålamod. Gil är en bra pojke. Men dessa besynnerliga tankar om vad som fick människor att må bra fick honom både arg och ledsen, för Gils skull.

Var det för att suga ur Gil mer pengar som den där Bill-figuren inte kunde sluta fjäska? Hade dom varit några år yngre skulle han lagt dem båda över knät för smisk.

Harry är som vanligt nonchalant över allting, förutom den senaste flugan han snappat upp. Ib hade gärna bytt plats med honom, kroppen full av liv och huvudet tomt på både besvär och bekymmer.

Var det något han skulle göra imorgon? Var allt planerat? Han hade nog glömt be hotell- resturangen beställa in ett bättre kaffemärke, skönt han inte bad om att bli väckt iaf. De skulle inte bli många timmar inatt.

Om bara dr. Bloom kunde vara tillgänglig igen. Deras samtal hade lugnat honom så många gånger. Han är så skicklig på att förklara hur det bara var inbillning, iaf så det går tro på för en stund. Men hur kan det varit inbillning? Varför var Ib där, varför måste sådant ske, varför kan han inte glömma? Ingen kan stå ut med sådant.

Beredd på att kväva ett skri i täcket. Det var något där? Kanske. Bäst att ligga vaken en stund.

Stjärnorna hade alltid hjälpt honom. Fönstret var nästan för lågt och himlen var nästan för mörk, men dom fanns där. Hans beskyddare.